Om bestick


Kniven

Av besticken har naturligt nog kniven de äldsta anorna. Ursprungligen användes den vanliga slidkniven även vid måltiderna, men under medeltiden började man tillverka speciella matknivar. De var vassa och spetsiga; man skulle kunna skära elegant och behändigt med dem och man skulle också kunna spetsa ett köttstycke på dem.

Under 1600-talet började matknivar med breda blad och rundad udd uppträda i Frankrike. En historia berättar att den berömde kardinal Richelieu ofta hade kanslern Séguir som gäst i sitt hus. Kanslerns uppträdande vid bordet var snaskigt och obelevat. Bl.a. brukade han peta tänderna med bordsknivens spetsiga udd. Richelieu blev irriterad och befallde sin hovmästare att skaffa knivar med breda blad och avrundad udd, så att kanslern inte skulle kunna använda dem som tandpetare. Och på det sättet blev de rundade knivarna på modet i Frankrike.

Antagligen är historien osann. Men vi vet att Ludvig XIV år 1669 utfärdade ett förbud mot spetsiga bordsknivar, eftersom det hänt att de använts som vapen vid gräl på livligare gästabud. Det inträffade rent av att folk stack ihjäl varandra under middagar.

Skeden

Även skeden är av gammalt ursprung. Som nämnts ovan har man funnit den i gravar från det gamla Egypten. Fynden av gamla skedar är dock betydligt färre än fynden av gamla knivar. Möjligen kan detta förklaras med att skedarna ofta gjordes i trä.

Fram till 1700-talets början var även skeden personlig och bars i fickan eller i särskilda etuin.

Skeden var inte bara en herrskapsföreteelse, utan även bönderna hade silverskedar. Den s.k. brännvinsskeden var populär i breda folklager. Den användes till att dricka brännvin genom att man doppade skeden i en skål där den omtyckta drycken hällts upp. Det var i synnerhet kvinnorna som ”söp” på detta eleganta sätt. Ordet supa betyder egentligen att intaga flytande föda med sked. Jämför ordet soppa och supanmat! En undersökning av de hälsingeländska bondgårdarnas silver under 1700-talet och tiden fram till 1880 har visat att skeden var det vanligaste silverföremålet. Silverskeden fungerade så t.o.m. som ett sorts betalningsmedel.

Gaffeln

Förläggsgafflar fanns redan under antiken, men bordsgaffeln är betydligt yngre än de andra ätredskapen. Man har belägg för att gafflar använts i Italien på 1540-talet. Utanför Italien var gaffeln fortfarande okänd.

Som allt nytt väckte gaffeln motstånd och det ansågs på 1500-talet på sina håll syndigt att äta med gaffel. Luther bad Gud bevara sig för gafflar. Förklaringen torde ligga i att djävulen ofta avbildades med stekgafflar, vilka han använde för att plåga de stackars själar som hamnat i helveteselden.

De första gafflarna var tvåkloiga. Den trekloiga blev modern omkring 1720. Mot slutet av 1700-talet blev den fyrkloiga gaffeln allmänt vedertagen. Gustav III torde alltså ha använt sig av både tre- och fyrkloiga gafflar.

Tillverkning av bestick i vår mening – d.v.s. kniv, gaffel och sked med liknande design – började under 1500-talets sista decennier. Ett stycke in på 1600-talet började man tillverka besticken i serier. Tillverkningen rationaliserades och fån och med rokokon, den stilepok som dominerade 1725-75 och som kännetecknas av ljusa, lätta färger och sirliga ornament, kan man räkna med att de förmögna klasserna hade matsilver – sked, kniv och gaffel – inte bara för eget bruk utan även för sina gäster.

Stämpling av silver

Stämplingen av svenskt silver har gamla anor. 1485 utfärdades den äldsta kända stadgan om kontrollstämpling. Kontrollstämpeln skall enligt denna utgöras av mästarens initialer eller bomärke. Drygt hundra år senare tillkom en bestämmelse om att även stadsvapnet skulle påstämplas.

1689 stadgades införandet av årsboken. Ämbetet i Stockholm började och efterhand infördes den även i andra städer. 1752 tog staten över kontrollen av silvervaror genominrättandet av Kontrollverket och sex år senare infördes en för hela landet gemensam årsbokstavsserie.

Stämpling av silver


* Ortsmärke (h = Haparanda).

* "Kattffoten", Statens kontroll-stämpel.

* Ädelmetallstämpel (s=silver).

* Finhaltsstämpel för silver, 1000-delar.

* Årsbeteckning, kod för tillverkningsåret (M10 = 1986).

Om silversmide

Man smider sällan rent silver. Metallen måste legeras med en viss mängd koppar för att uppnå önskad fasthet och ändå behålla sin smidbarhet. Förr räknade man silverhalten i sextondelar. Halten rent silver kallades silverföremålets ”lödighet”. 13-lödigt silver innebar att metallen inehöll 13 delar silver och 3 delar koppar. Nuförtiden har man övergått till att räkna i tusendelar. Är siffran ”830” påstämplad innehåller silvret 830/1000 rent silver; 170/1000 koppar. Det kallas då för verksilver. Sterling innehåller 925/1000 rent silver. Det är mjukare än verksilver och används mest till prydnadsföremål. Matsilver smids av verkssilver.

Handsmide

Handsmide av silver har utförts med samma teknik sedan urminnes tider. Skedar som finns bevarade från det antika Rom visar att handsmidet funnit sin teknik redan då.

Silvret smides varmt men ej glödande. Det ska just ha mörknat efter glödgning. Glödande silver är nämligen så mjuk att det saknar hållfasthet. Hammare och städ ska vara blanka och utan hack eller märken, tången ej räfflad.

När man smider en sked stampas skopans form i ett blysänke med hjälp av en skedstamp . Handsmitt silver utmärks av den tjocka kanten runt en relativt tunn och lätt skopa. Denna finess kallas munstyckeskant (även på bägare).

Idag har man dock övergått till mer rationella metoder vid tillverkning av silverbestick.

Nysilver

Nysilver består av en legering mellan koppar, zink och nickel som försilvrats med ett tunt lager rent silver. Metoden att göra betstick av nysilver uppfanns på 1850-talet och var ett sätt att göra dessa tillgängliga för större befolkningsgrupper. Till utseendet är det endast stämpeln som skiljer ett nysilverbestick från ett av äkta silver, men de gedigna silverbesticken tål förstås bättre att slita på eftersom silvret där går rakt igenom. Det bör dock påpekas att även nysilverbestick är mycket tåliga.

Dagens tillverkningsmetoder

Även om vi talar om att silversmidet rationaliserades under 1700-talet var det långt ifrån frågan om någon mekaniserad tillverkning. Först in på 1900-talet har man börjat använda maskiner som pressar matsilvret, men också i dagens tillverkning görs mycket av arbetet för hand.

När man idag tillverkar en silversked börjar man med att klippa ut grundmaterialet till skeden, det s.k . ämnet , ur en silverplåt. Plåtens bredd är lika med skedens längd och skedarna klipps ut kant i kant för att minimera spillet.

Därefter går den del av skeden som ska bli skopa genom ett valsverk som breddar och tunnar ur plåten. Så pressas ämnet mellan en över- och understans med stort tryck (ca 300 ton).

Skeden har nu präglats i detalj på plåten. Nästa steg är att klippa ut det överflödiga silvret runt konturen. Vid det här laget ser skeden ut som en färdig sked. Nu återstår det att slipa, polera och försilvra besticket. Försilvrar gör man för att ge silvervaran en absolut klar, vit yta.

Sammanlagt ingår ett trettiotal arbetsmoment i tillverkningen av ett bestick.